Föreställningen
Föreställningen: orkestern, de fyra paren och folkloreuppsättningen
Vad ensemblen faktiskt gör under de ungefär nittio minuterna mellan kvintettens öppningsnummer och sluthyllningen.
Se biljetter till El Viejo Almacén på GetYourGuide ↗Vem står på scenen
| En del av ensemblen | Vad de gör |
|---|---|
| Orkesterkvintett | Bandoneoner, violin, piano och bas öppnar och bär hela föreställningen |
| Sångare | En manlig och en kvinnlig sångare framför de sjungna numren |
| Fyra tangopar | Dansar genom husets klassiska repertoar |
| Folkdansgrupp | Avbrott från tangon för ett set med regionala danser |
Husets fasta kvintett
El Viejo Almacén har en fast orkesterkvintett snarare än ett roterande band – vanligtvis bandoneoner, violin, piano och kontrabas – som öppnar föreställningen och bär den genom både sjungna och instrumentala nummer. Det är samma kombination av instrument som formade tangoorkestreringen från 1920-talet och framåt, och att ha en fast grupp istället för inhyrda studiomusiker för varje framträdande är en del av det som ger huset dess särskilda, stabila klang kväll efter kväll.
Sångarna
En manlig och en kvinnlig sångare delar den sjungna repertoaren under kvällen och rör sig genom material som spänner från tangons tidiga decennier på 1900-talet till den skarpare, mer moderna stil som förknippas med Astor Piazzolla. Programmet är byggt för att röra sig mellan epoker snarare än att stanna i en enda period, så låtarna som en förstagångsbesökare hör i föreställningens första halva kan låta ganska annorlunda i stämning och arrangemang jämfört med dem som avslutar den.
Fyra par, en repertoar
Fyra tangopar dansar i tur och ordning snarare än alla tillsammans under större delen av föreställningen, och varje par framför ett eget nummer innan hela ensemblen återförenas för finalen. Att se fyra olika partnerskap arbeta inom samma breda tradition är en del av poängen — samma steg och samma musik läses olika på varje par, och det ger kvällen en variation som en enda ledande duo som uppträder hela natten inte skulle kunna erbjuda.
Folkloredelen
Halvvägs genom kvällen lämnar programmet medvetet tangon för ett folkdansinslag, en hyllning till Argentinas bredare populärmusiktradition snarare än en slumpmässig avvikelse från huvudnumret. Det återställer rummets energi — andra kostymer, andra rytmer — innan den andra halvan av tangonummer tar vid igen, och det är en av detaljerna som skiljer just detta hus program från en renodlad tangoproduktion någon annanstans i staden.
En salong byggd för att se på nära håll
El Viejo Almacéns salong är mindre än Buenos Aires största tangoteatrar, med en övre galleri och dess ursprungliga antika järnräcken som blickar ner över scenen. Ingen plats hamnar särskilt långt från artisterna i en salong av den här storleken, vilket är en del av förklaringen till att huset har behållit sitt rykte om intimitet genom mer än fem decennier av kvällsföreställningar, långt efter att några av dess samtida utökat till mycket större lokaler.
Vad du kan förvänta dig om du har sett en större föreställning
Besökare som kommer från ett storskaligt tangospektakel någon annanstans — en specialbyggd teater med dussintals artister, till exempel — bör förvänta sig något närmare en historisk supéklubb i skala än en arenaproduktion här: färre artister, en mindre scen och en salong där du kan höra bandoneonen göra sitt arbete snarare än ett hårt förstärkt ljudsystem som bär hela föreställningen.